Sofia Karlsson - Vaggvisa

Nu skälver visan vaggande

som tung skog i vingad vind,

nu somna och i drömmar le,

nu vila, rosenkind!

Nu vaggar visan vän och öm,

det är djup och ro i den,

och när du ler i sagodröm,

då tystnar den igen.

Den är som trädens tunga sus,

som skvalp mot land i sommarsjö,

och milt som våg mot gräsväxt grus

den lägger sig att dö.

Den skall nog susa stark en gång,

högt glad, som himmelen,

den skall bli lek och rusig sång

och tystna av igen.

Den skall bli glad som himmelen,

kärleksröd, rosenfin,

och du skall dricka djupt till den

ditt ödes tunga vin.

Men när du styvnat stelt till ro

och bäres bort av svarta män

och bäddas djupt i jordebo,

då tystnar den igen.

Nu skälver visan vaggande

som tung skog i vingad vind,

nu somna och i drömmar le,

nu vila, rosenkind!