Det var alltså solen
som väckte oss
varenda morgon
och havet var så vackert
och vi sprang mot det,
hand i hand
Och sedan promenerade vi på stranden,
du letade efter snäckskal
liksom ett barn gör
du satt dem till ditt öra
för att höra, ja minns det,
oceanen inuti.
Refräng:
Sol, jag älskar dig
och i evighet,
är du trogen
själva kärleken ändå
sällan är lik dig,
varför det?
Du var alltid så hungrig,
mogna frukter och vin
var för dig.
Du klandrade mig ibland
När jag inte åt
Det spelade ingen roll.
Och vattnet sträkte ut sig på sanden
våra drömmar var desamma,
jag minns:
vi talade om huset
och om de barn som vi skulle ha
och vi hade roligt.
{Refräng}
Och det fortfarande solen
som ska väcka mig
varenda morgon.
Sol på vintern eller på sommaren.
Den ser kärlek samt sorg
som går förbi.
Hur många stränder behövs
hur många andra ansikten
för att man, liksom du,
ska glömma huset
och det ljushåriga barn
som vi inte har fått?
{Refräng, två gånger}