Ils sont tombés [Swedish translation]

De föll utan att veta varför,

Män, kvinnor och barn som bara ville leva,

Med tunga gester som fulla människor.

Mutilerade, massakrerade, med sina ögon öppna med rädsla,

De föll när de bad om sin Guds förbarmande,

På tröskeln till var sin kyrka eller dörrsteg.

I ödemarkens besättningar, svindlande i rad,

Besegrade av törst, hunger, järn, eld.

Ingen höjde rösten i en euforisk värld.

Medan ett folk höll med på och fastnade i sitt blod,

Europa upptäckte då jazz och dess musik.

Stönanden på trumpeterna överröstade deras barns skrik.

De föll blygsamt utan ljud,

De var tusentals, miljoner, utan att världen agerade,

De blev i en stund små röda blommor,

Täckta av en vind av sand och sedan bortglömda.

De föll med ögonen fulla av solsken,

Som flygande fåglar skjutna av en kula

För att dö någonstans och utan att lämna ett spår,

Ignorerade, glömda i sin sista sömn.

De föll tgenom att tro, naiva,

Att sina barn skulle kunna fortsätta sin barndom,

Och en dag gå på länder med hopp,

I länder öppna för människor med utsträckta händer.

Jag själva hör till detta folk som sover utan begravning,

Som har valt att dö utan att abdikera sin tro,

Som aldrig har böjt huvudet,

Som överlever ändå och inte klagar.

De föll för att komma in på tidernas eviga natt,

I slutet av sin mod.

Döden slog dem utan att fråga deras ålder,

Eftersom de var skyldiga till att vara barn till ARMENIEN.